11 rätt är allt jag får på dagens quiz som arrangeras på vår kundtjänst av den enhetschef som jag ska efterträda. Den som vinner har 22 rätt. Man ska ju inte utmärka sig (egentligen) men lite bättre resultat hade väl varit bra om jag fått.
Enheten jag har börjat på tillhör kommunikationsavdelningen sedan början av 2019. Tanken är att arbeta ihop oss till en avdelning trots att vi sitter i två helt olika kontor. Därför är medarbetare på hela avdelningen också inbjudna och den som vinner är en person från plan 1 som vi säger (det vill säga från våra inbjudna kollegor). Priset är att ordna nästa quiz.
Frågorna denna gång är väl mer anpassade för oss lite äldre. Eller även dem som är historiskt intresserade. En del är kopplade till sådant som skett för ett par tre decennier sedan, andra frågor är kopplat till 1700-talet eller ännu tidigare.
Endast en fråga är direkt kopplad till Trafikkontorets organisation. Det är en åtta-delad fråga som skulle kunna ge åtta poäng. Måste jag erkänna att jag inte får ett enda rätt? När jag funderar över detta är min tolkning att jag matat in mycket information i huvudet, som ännu inte fastnat.
Dagen i övrigt inleds med ett möte med de fyra som utgör verksamhetsstöd för enheten. Det är fyra yngre och kompetenta kvinnor som jag nu får lära känna lite närmre. På förmiddagen ägnar vi tid åt att de var och en berättar om deras olika ansvarsområden och under lunchen tar jag möjligheten att berätta om mitt privata jag.
De berättar i sin tur om sina familjer och lite om vad de intresserar sig för på fritiden. De fyra tjejerna är ungefär i samma ålder och tre har barn i samma ålder, den fjärde har ungdomar som är något äldre men fortfarande hemma boende. När jag berättar att jag tycker om att dansa och tidigare gått på Soul train för att ”motionera” skrattar det åt min syn på dans och en av tjejerna berättar att hennes pappa ofta hänger där.
Från årsskiftet kommer en av dem att flytta till en annan avdelning och vi diskuterade hur arbetet skulle skötas på de kvarvarande tre. Det verkar väl planerat för detta kompetenstapp. Vi ska avvakta att söka en ersättare till dess jag får grepp om krav och förväntningar och också hur vi ska kunna möta de neddragningar av budgeten som skett i arbetet med den.
Dagen innan är jag på julmingel hos Styrelseakademin. Där möter jag en helt annan ålderssammansättning av dem som är på det minglet. Jag kommer att prata med fyra olika besökare där en visserligen är yngre än jag men de andra tre är jämngamla och en av dem något äldre än de andra tre. De har alla intressanta erfarenheter som de berättar om.
Vi blir bjudna på charkuterier och vin och till småplocket blir vi underhållna av två musiker som spelar musik på piano och gitarr. Det är många gäster som sammantaget pratar mycket och högt så minglet kan väl anses vara lyckat. Musiken hör vi inte speciellt mycket av. Efter en dryg timme åker jag hem och vilar öronen.
Förutom att veckan innebär mycket som ska läsas in, dator och telefon som ska kvitteras ut och alla nya människor som jag ska lära känna så rullar effekterna av mina jobbansökningar vidare. Det vill säga under veckan får jag hela fem nej-tack mejl. Det verkar som om rekryterarna vill få ut informationen före jul.
Nu är jag nyss hemkommen från Café Opera. När jag åker hem från jobbet ser jag att det är sista Soul train där inte bara för året utan tydligen för alltid. Det låter tråkigt och samtidigt spännande. Jag undrar vad nästa år ska bära i sitt sköte. Inte bara för mig. Utan tydligen även för Soul train.
Veckan som kommer tänker jag ta ledigt från bloggandet. Jag kommer visserligen arbeta åtminstone två dagar, men i övrigt är det mycket helger och umgänge med släkt och vänner inplanerat. Jag räknar med att du inte kommer orka läsa mer från mig utan väljer att ägna tid åt dina nära. Det gör du helt rätt i. Ha ett härligt avslut på året så hörs vi 2020.
