”Vad vill du bli när du blir stor? är en fråga vuxna ställer till barn och en som jag hatar och är den värsta frågan i världen. Det är som om att växa upp, vore begränsande. Det är som om det vore så att när du blivit något, är det allt som du kommer att bli. För mig är livsresan att kontinuerligt utvecklas och du kommer aldrig till en punkt där du kommit fram. Skulle det vara så, vore det sorgligt. Det vill säga om det fanns en punkt i livet där du slutade växa, slutade lära, vore det sorgligt, för vad skulle det då finnas kvar” (Michelle Obama, intervjuad av Oprah)
En sommarmorgon med sol strömmande in genom fönstret fastnar jag i en intervju på Facebook. Oprah intervjuar Michelle Obama med anledning av dennes bok ”Becoming”. Citatet ovan inleder intervjun och plötsligt är jag fast i mobilen. Just detta (fritt översatta) citatet ovan får mig att tänka på framtiden vi går till mötes med AI på stort intåg i vår vardag.
Tankesmedjan Futurion hade i slutet av maj ett seminarium jag deltog på med rubriken: Dags att sadla om? På seminariet redovisade SOM-institutet resultat av undersökning om svenska folkets syn på omskolning, i en tid av förändring. Bara var fjärde respondent tror att man i framtiden kommer behöva omskola sig. Resultatet kommenderas av Carl Melin.
För de allra flesta handlar omskolning om att lära sig ett nytt yrke. Var fjärde respondent innebär att ungefär en miljon svenskar faktiskt tror att man kommer behöva skola om sig. Även om procenten i sig kan tyckas låg så är det i numerär en stor antal som faktiskt tror att om ”ett jobb försvinner” måste man själv skola som sig . Men är det istället så att arbetet får ett nytt dataprogram måste den anställde få kompetensutveckling.
Alltså om arbetsgivaren byter ut Excel mot ett annat kalkyleringsprogram då är det arbetsgivarens ansvar att se till att den anställde får kunskap i det nya programmet. Men om någon som tvingas sluta jobba som målare och istället vill bli bagare då är det inte lika naturligt att arbetsgivaren ska stå för fiolerna. Gråskalan mellan det ena och det andra är ganska bred för om det är individen, arbetsgivaren eller samhället som ska bekosta utveckling.
Carl drar också parallellen med den journalisten som tidigare kom till intervjun tillsammans med en fotograf som tog bilder och efter intervjun lämnade över materialet till en grafiker som satte ihop text och bilder för en tryckare. Idag så är det journalisten som tar bilder och eventuella videor och som sedan sätter artikeln och publicerar den. Arbetet förändras kontinuerligt och vi måste ändras med den.
I en artikel i allastudier.se möter vi Stefan Sjödin vars karriär som journalist gick spikrakt uppåt, men som 33-årig chefredaktör och tvåbarnspappa fick han nog – och började plugga till läkare. Artikeln ger tre tips inför ett beslut i att sent i livet börja plugga för att omskola sig till ett nytt yrke. 1) Gör en livskalkyl (har du råd, ekonomiskt och mentalt) 2) Var klar över syftet och 3) Känn in studiemiljön (orkar du plugga igen).
I Stefans fall hade han initiativet och kunde välja, i dessa fall funkar säkert tipsen. Men snart nog så kommer vi tvingas omskola oss kanske fler gånger under vårt yrkesliv för att överhuvudtaget ha en inkomst såsom arbetsmarknaden är uppbyggd just nu. Det vill säga att du måste ha ett arbete för att få inkomst. Eller också så får vårt ekonomiska system ändras i grunden.
Kanske är det så att vi ska möta teknologiska förändringar på det sätt såsom Andrew Yang, senator i USA, föreslår och driver i sin kampanj inför presidentvalet 2020. Där satsar han allt på att införa en så kallad ”Universal Basic Income” på 1000 dollar för alla Amerikaner oavsett om man arbetar eller inte. I sin kampanjfilm hänvisar han till att förslaget framfördes redan av Martin Luther King (1928-1968).
1969, ett år efter mordet på King, beskrev ett så kallat framtidsteam, bland annat att de som år 2000 inte har arbete istället får en så kallad ”livslön”. Att sia om framtiden är inte lätt och det blir kanske inte alltid så rätt. Vem minns inte att Ines Uusman år 1996 sade att internet bara var en fluga? Kollega.se gjorde en uppföljning 50 år efter framtidsteamets spådomar.
Ann Bergman, professor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet citeras i artikeln drar den tänkvärda slutsatsen att framtiden ”är något som vi själva skapar, utifrån mer eller mindre medvetna val. Och framtidsvisioner är något som olika aktörer ofta försöker forma och styra efter egna intressen. Det gäller både organisationer och företag. Därför är det klokt att veta vem som säger vad, och vilka syften som kan ligga bakom en framtidsbild”.
Michelle Obama får frågan om hon känner optimism för Amerikas framtid. Hennes svar är snabbt ett tveklöst ja, det måste vi göra för dagens barn. ”Vi dukar bordet för dem och vi kan överlämna skräp till dem, vi måste lämna dem hopp. Utveckling skapas inte genom rädsla såsom vi upplever just nu”, hon avslutar intervjun med att säga att ”Vi ha en skyldighet att vara optimistiska”. Det är genom att ge hopp som vi kan få ungdomarna att fortsätta att arbeta för förändringar.
Förra veckan blev det endast ett jobb sökt (trots ambitionen att söka två). I måndags fick jag faktiskt även ett nej-tackmejl. Jag har istället tagit mig tid att läsa på om de tankar våren gett, bland annat om ovan, men också läsa på om pensionsöverenskommelsens och fundera över dess effekter på arbetslösheten. Jag nördar just nu en del på detta lovar att snart dela med mig av mina tankar. Berätta gärna vad du tror kan komma att ske med anledning av den nya lagen som riksdagen beslöt om den 18 juni 2019.
