”Du behöver mer tid för att träna på att förstå talad spanska och att själv producera, både text och tal. Grammatikprovet gick bra och du har god läsförståelse, men tala, höra och skriva når dessvärre inte kunskapskraven för ett godkänt betyg på kursen”. Jag har slutprov i Spanska på måndagen. Och veckan avslutas med mejl om att jag fått underkänt. Trist.
Min plan var att söka ett arbete på måndagen, men när jag börjar läsa annonsen och kraven som ställs på de sökande får jag kalla fötter. Jobbet är spännande och många av kraven stämmer in på mig. Men jag ser också att det krävs någon form av ingenjörsexamen för att klara jobbet, inte ens min erfarenhet gör att jag kan motsvara det kravet. Det slutar med att jag avstår.
Ända sedan 1978 har jag varit medlem i Vision (som på den tiden hette fackförbundet Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, SKTF). När jag bytte från SL till FTI fick jag förbundets tillåtelse att vara kvar (typ för lång och trogen tjänst) fastän FTI hade avtal med Unionen. Eftersom jag inte hade något direktavtal eller anslutna kollegor placerades jag i den så kallade Allmänna klubben.
Allmänna klubben på Vision är för i huvudsak till för Arbetssökande och för dem som inte är med i Visions avtalsområde. Då andra i klubben ofta inte är intresserade har jag fått möjlighet att vara mer aktiv i förbundet. Jag har varit på flera förbundsmöten och detta år fick jag också möjlighet att vara klubbens representant på föreningsstämman för A-kassan, Vision.
Läs mer: Beredd eller rädd?
På onsdagen åker jag in till Trygghetsrådet som bjudit in till seminarium och nätverkande på temat Motivation. Föredragshållaren är Richard Resjö, 47. Totalt är vi ca 35 åhörare. Runt mitt bord är vi tre ”Annikor” och två män. Vi är alltså fler som är i ungefär samma ålder (den tid då man döptes till Annika) som nu söker arbete med hjälp av TRR.
”Om du fick göra precis vad du ville vad skulle du göra då?” Richard ställer frågan i sin inledning. Han förstärker sin fråga: ”om du fick göra PRECIS vad du ville vad skulle du göra då?” Han menar att vi inte alltid tänker igenom vad vi verkligen vill och att vi sätter upp hinder för oss, hinder som gör att vi begränsar oss och att vi inte skapar oss möjligheter till utveckling.
Vad är våra motiv till att vi inte gör det vi vill. Är det att vi inte har råd? Vad är det då att ha råd? Kan det vara så att vi inte vill avstå från vårt liv som vi lever det idag. Han menar också att hur länge man måste ägna tid åt att söka jobb är en fråga om vår angelägenhetsgrad. Statistiken visar att vi som har trygghet får jobb senare än de som inte har tryggheten. Min fundering är att det jobb vi får då får rätt jobb för oss och för arbetsgivaren. Men han har säkert rätt; om jag vore ”desperat” så skulle jag ha en mycket större sök-area för att skicka ut mitt CV.
Och vad är det arbetsgivare söker? Är det den som har den största erfarenheten och kompetensen, eller är det den som har drivkraft till förändring och intensitet i att uppnå något. Det vill säga som har en hög grad av engagemang. Jag funderar på att mitt personliga brev borde få ett nytt innehåll, den innehåller mycket om min erfarenhet och kompetens.
Richard har i inledningen en ”besserwisser-attityd” som gör mig skeptisk. Men denna känsla försvinner snabbt vartefter hans föredrag pågår. Han har ett sätt att öppet bjuda på sig själv genom att relaterar till sina egna fel och tillkortakommanden och hur de påverkat hans liv historiskt och idag.
På eftermiddagen deltar jag på Visions chefsseminarium om hur digitaliseringen förändrar våra arbets− och kommunikationssätt och vilka krav som ställs på att jag som chef anpassar mitt ledarskap till de nya förutsättningarna. Under seminariet diskuterar vi olika verklighetstrogna dilemman för att hitta de bästa lösningarna.
Föredragshållaren Jan Tern, 53, har en bakgrund från Volvo IT med digitalt lärande och hur man samarbetar och skapar gemenskap i team som sitter på olika platser. Han var också ansvarig för att utveckla friskvården inom Volvokoncernen. Han är en skicklig talare och en av två svenskar som har den högsta internationella certifieringen bland talare – CSP (Certified Speaking Professional).
Seminariet är för oss som vill ta tillvara på digitaliseringens möjligheter i vårt ledarskap och samtidigt värna om medarbetarnas hälsa. Det uppmärksammar områden som behöver förbättras för att medarbetare ska må bra i den digitala arbetsmiljön. Vi går igenom hur man skapar och upprätthåller engagemang och hälsa i en digital omgivning och hur jag upptäcker tecken på ohälsa när jag inte träffar arbetsteamet lika ofta.
Som en fortsättning på föredraget från Futurion på A-kassan anmälde jag mig till seminarium på torsdagen där de och SOM-institutet tillsammans på GT30 presenterade sin undersökning över hur svenska folket ser på kompetensutveckling och behovet av omskolning.
Anders Carlander, forskare vid SOM-institutet presenterar studien som gjorts på uppdrag av Futurion. Studien kommenteras av Calle Melin, Futurions forskningsledare. De har även bjudit in Olivia Chapman från brittiska Nesta som presenterar ett nytt forskningsprojekt kring framtidens digitala kompetensbehov och lärande ”FutureFit”.
Resultatet av SOM-institutets studie är väl kanske inte något som förvånar mig. 40 % anser att man inte kommer behöva någon omställning. Och när frågan gäller vem som ska betala för kompetensutveckling så säger 40% (i grova drag) att det borde vara arbetsgivaren. En förklaring som lämnas är att frågeställningen kan ha tolkats olika.
Publiken verkar vara förvånad, men alltså inte jag. Jag tror att Svenska folket tror att det är någon annan som påverkas. Ungefär som vi tror om allt annat obehagligt som man kan drabbas av. Det är inte jag som får cancer, det är bara min omgivning. Det är inte jag som förlorar jobbet, det är dom där. Vad tror du? Kan du drabbas eller inte?
