Inför mitt första möte med arbetskamraterna på min nya arbetsplats inom Stockholms stad ändrar jag min status på LinkedIn. Jag lägger till min nya anställning som Enhetschef på Servicecenter, Stockholms stad och daterar den från december. Jag avslutar samtidigt arbetsuppgiften som projektledare för mitt jobbsökeri.
Från anställningsavtalet hämtar jag arbetsbeskrivningen: Personal- och budgetansvar for enheten. Leda, utveckla och följa upp enhetens arbete samt bidra med strategisk kompetens inom kommunikationsavdelningen och ansvara for att verksamheten bedrivs effektivt inom beslutade ramar.
Redan så snart jag publicerat ändringarna börjar mitt nätverk skicka mig sina lyckönskningar. Jag är överväldigad över uppmärksamheten som visar sig i besökare på min profil, likes, kommenterar och de fina ord som många valt att skicka mig i privata meddelanden. Det är också roligt att upptäcka en och annan ”gammal” bekant bland inläggen. Tack av hela mitt hjärta.
Igår infinner jag mig klockan 11:45 i receptionen i Tekniska nämndhuset. Medan jag väntar på att bli hämtad träffar jag en av dem som intervjuade mig för jobbet. Vi växlar några ord och jag blir varmt välkomnad med bekräftelse på att även hon upplevt intervjun som positiv och ser fram emot vidare samarbete.
När jag blir hämtad får jag även möjlighet att hälsa på avdelningschefen som är på väg ut på lunch. Vi konstaterar att vi arbetat på SL samtidigt fast i olika hus på Lindhagensgatan. Därför har vi faktiskt inte tidigare träffats trots att vi haft samma arbetsgivare.
Jag blir eskorterad av Kommunikationschefen (som kommer blir min närmsta chef) till konferensrummet. Jag inser att jag haft möte i lokalen tidigare. Efter att ha funderat länge och väl kommer jag på att det var där jag höll föredrag för stadens handikappråd för några år sedan då jag presenterade FTI och företagets planer för dem.
I dörren in till konferensrummet möts vi upp av nuvarande enhetschef som jag träffar för första gången. Han ger ett sympatiskt intryck och lovar att stötta in mig i introduktionen genom att från och med måndagen i nästa vecka ”överösa” mig med information. Han kommer inte arbeta under mellandagarna så jag ska väl kunna hinna beta av det han lägger för mig.
En efter en kommer mina kommande arbetskamrater in i rummet. Jag hälsar på dem var och en och försöker initialt lägga namnen på minnet men förstår rätt omgående att det kommer att bli svårt att komma ihåg dem på en gång. Jag ber om ursäkt för min namnafasi och lovar att jag ska reparera det genom att successivt sitta med dem alla, en och en.
Jag vill dels sitta med dem i enskilda samtal för att få reda på deras drivkrafter och vad i arbetet som gör att de går för dagen, glada över det arbete de gjort och vad som gör att de går hem ledsna och ”sura”. Jag hoppas dels också få möjlighet att sitta i ”medlyssning” med dem var och en för att se hur de utför sitt arbete.
Mina initialt ”oförstörda” ögon kan bidra med tankar och idéer på hur vi kan göra rutiner och arbete mer enhetligt så att medborgare som hör av sig får samma svar och hantering av synpunkter oavsett vem som är handläggare. Men också att vi är förbereda för kommande förändringar som trafikavdelningens projekt driver för att få Servicecenter att hantera fler ärenden.
Det är knappa 20 medarbetare som sluter upp och jag får inleda arbetsplatsträffen med att presentera mig själv. Jag kanske borde förberett mig bättre på mitt upplägg, men valde att förlita mig på mitt vanliga ordflöde eftersom jag pratar om mig själv, hur svårt kan det vara?
När jag går därifrån är jag ändå besviken. Jag har pratat om vad jag gjort och vilken erfarenhet jag har av kundtjänstarbete. Det vill säga det som ska göra att de känner att jag kan min sak. Det jag inser efteråt att jag inte alls berättat om mig själv, om vem jag är privat. Om vad som driver mig, vad jag tycker är roligt och mindre roligt. Det får bli i kommande möten. Nu gör vi helg. Jag önskar dig en bra sådan.
