När jag öppnar lägenhetsdörren snubblar jag över en hög med reklam, två räkningar och senaste numret av tidningen Metro. Bland annat med anledning av det minskade tidningsläsandet, är Metro numera ett veckomagasin som kommer i brevlådan. Efter närmre 15 000 steg på stegmätaren slänger jag mig i soffan med mina trötta fötter i högläge och börja bläddra i tidningen.
När jag bläddrat i genom två tredjedelar av magasinet, faller mina ögon på en artikel med rubriken Rekryteraren: så lyckas du bli kallad på arbetsintervju. Anna Åslund intervjuar Johanna Wadsten, konsultchef och rekryterare på Studentwork. I artikeln ger Johanna sina fem tips om vad som gör att man enklare sticker ut i högen av ansökningar.
Först och främst rekommenderar hon ett lättöverskådligt CV. Den ska inte vara på för många sidor och innehålla det som är relevant för den tjänst man söker. Mitt CV är på knappa tre sidor. Jag har valt att inte för varje ansökan göra för många ändringar eller anpassningar utan lägger tiden på att skriva ett mer personligt brev som jag anpassar till den tjänst jag söker.
Det personliga brevet är Johannas andra tips. Det ska vara rätt adresserat. Man kan tro att det är en självklarhet, men Johanna menar att det händer att det inte är det och rekryterare tenderar uppfatta feladresseringar som att den sökande är både lat och slarvig. Dessutom ger hon rådet att brevet inte ska vara allmänt skrivet (även om det spar tid). Hon säger att det är något som rekryterare snabbt genomskådar.
Tredje tipset är att göra ett bra första intryck över telefonen. När rekryteraren ringer upp de sökande som verkar intressanta för att göra en första koll (kan inte säga att jag varit med om det) är hennes råd att vara positiv och engagerad. Eftersom jag fått intervjuer direkt utan detta ”mellansteg” har jag inte använt mig av rådet, men jag ser inte det som något problem. De jobb jag söker är sådana jag verkligen skulle vilja ha.
Fjärde tipset är att om jag som sökande ska ringa upp, så ska jag se till att mitt samtal tillför något. Det ökar inte chanserna att bara ringa upp rekryteraren och säga hej. Min erfarenhet från att vara den som rekryterar är att jag snarare upplevde mig bli störd av om den sökande ringde mig. Johanna anser dock att det är jättebra att visa ”framfötterna” genom att ringa och presentera sig, men samtalet måste ge rekryteraren något mer.
Det femte och sista rådet i artikeln är att ha en bra rekommendation. Johanna säger att den som redan i sin ansökan kan hänvisa till någon på företaget eller till en konsult man arbetat med och som kan lägga ett gott ord för en, kan innebära att ansökan får en skjuts som räcker för att bli kallad på en intervju.
Tipset om att ha någon som kan ”gå i god för en” redan i ansökan återkommer i fler olika rekommendationer. Genom vårt nätverk i LinkedIn uppmanas vi leta upp kontakter som kan ge en rekommendationer. Jag har ännu inte prövat den vägen men tänker att jag kanske borde pröva.
Idag har jag sökt ett av månadens intressanta jobb och igår förberedde jag för att pröva tipset. Det är en tjänst inom en helt ny bransch. Jag börjar sagt och gjort fundera över vilka jag känner i branschen. Företaget är litet och där känner jag ingen. Men en före detta kollega är kommunikationschef och har ett långt förflutet i branschen. Jag tar telefonen för att skicka ett mess.
Efter några nyfikna inledningsfraser som jag lägger in för att stilla min vetgirighet, berättar jag att jag har tänkt söka det utlysta jobbet och undrar om hen vet något om företaget och om det är ett företag som hen ger goda referenser. Jag frågar också om det är så att jag kan kan lämna hens namn i min ansökan.
Ganska snabbt får jag svar och det visar sig att hen redan sökt just detta jobb OCH dessutom varit på intervju. Jag inser att jag inte har en chans att få jobbet med sådan konkurrens, samtidigt är det ett intressant jobb som ligger rätt i min kompetens så vi avslutar med att önska varandra lycka till.
Jag behöver väl inte säga att jag skrivit och skickat in ansökan utan att hänvisa till min före detta kollega, även om vi skämtade om att ge varandra referenser. Jag är ganska säker på att denna ansökan kommer leda till ytterligare ett nej-tack brev. Men det är klart, det kanske även går ett sådant till min före detta kollega. Det är fler som får nobben, så som hen skrev i ett mess ”att företagen inte fattar att det är 55+ som gäller nu, är helt ofattbart”.
