”Vi ska byta kommunikationsstrategi och vi ska byta chef”. Jag tittar på min vd och försöker ta in det jag nyss hört. Beskedet om att någon annan ska ta över min roll kommer helt oförutsett och ruskar om mig. Och det trots att jag visste att detta scenario skulle kunna bli en realitet. Nu var dagen här. Dagen då en konsult ska ta över och jag kastas ut i en oviss framtid. ”OK” säger jag och fortsätter ”jag återkommer när jag snackat med mitt fackombud”.
Jag får två olika alternativ presenterat för mig, givet att jag slutar. Om jag går direkt så är han villig ge mig sex månaders lön. Det andra alternativet är att jag skulle kunna få förlängd uppsägningstid och arbeta 1,5 år med pågående projekt. Efter långa överläggningar mellan mig och vd:n, där jag har fullt stöd av mitt fackombud, gör vi till slut en överenskommelse.
Uppväxt i ett hem med facklig förankring var det naturligt att redan i mitt första jobb ansluta mig till facket. Jobbet var en timanställning och Handels var facket. Snabbt fick jag också ett sekreteraruppdrag i den lokala fackklubben. I samband med min första heltidsanställning gick jag in i Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, dvs SKTF.
Jag fick tidigt ledande roller inom SL och det blev min erfarenhet och fasta övertygelse att en stark facklig representation var till fördel. Däremot var det för egen del känsligt att vara organiserad och delta i samma fackklubb som merparten av medarbetarna. Det löste sig då facket erbjöd mig ansluta mig till chefsklubben och få ett chefsombud representerande chefer som ville vara kvar i förbundet.
Den 2 september 2011, presenterade Annika Strandhäll namnbytet från SKTF till Vision. Hon, som då var 36 år och förbundets ordförande, deklarerade stolt att: ”Namnet Vision är ett uttryck för att medlemmarna vill ha ett bra arbetsliv, har visioner och planer för sin framtid. Vi ska göra allt vad vi kan för att arbetslivet ska bli precis så bra”
När jag byter arbetsgivare samma år och i samband med det går från det offentliga till det privata, kommer jag och min fackliga företrädare överens om att jag kan vara kvar i Vision. Dels på grund av ”lång och trogen tjänst” men framför allt på grund av att mitt nya jobb är så intimt förknippat med den kommunala verksamheten att det bara därför motiverar att jag blir kvar i Vision.
Som en del i överenskommelsen blir vi också överens om att jag ska tillhöra den så kallade Allmänna klubben. I denna finns alla som är arbetslösa. Och vid den här tiden även alla dem som (i och med en begynnande outsourcing av kommunal verksamhet) är privatanställda inom kommunala uppdrag efter upphandling, denna klubb.
Att tillhöra Allmänna klubben visar sig göra det möjligt för mig att bli nominerad till förbundsmötena. Allmänna klubben utser representation på mötena. Jag anmäler mig som intresserad och får mellan 2012 och 2018, delta på fyra förbundsmöten. Mitt deltagande på dessa möten har verkligen gett mig en fördjupad insikt i demokrati.
Genom stöd och rådgivning, utbildningar, inkomstförsäkring och en personlig ombudsman vill Vision få mig att lyckas i chefsrollen. Bra chefer ger bra arbetsförhållanden. De är Sveriges största chefsförbund inom välfärden. Tillsammans med andra coachar de över 100 000 chefer. I min yrkesmässigt största kris, får jag inte bara stöd av en erfaren förhandlare utan även annan hjälp och andra fördelar.
Andra fördelar är den glädje jag haft av tidningen ”Chefen i fokus” och av en bra hemsida med olika chefsverktyg som till exempel: ”Lönesamtalet – så gör du som chef”, ”Guide till ett lyckat utvecklingssamtal”, ”Lönestatistik för mig som chef” samt ”Karriärsamtal för chefer”.
Eftersom jag nyss kommit hem från Visions första chefsseminarium för i år, reflekterar jag över vad facket betytt och fortfarande betyder. Jag reflekterar även kring ämnet för seminariet: Kommunikation i ledarskapet. Inför seminariet skulle vi fundera kring: Varför är kommunikation/retorik viktigt i ledarskapet? Vem/vilka menar jag är bra på kommunikation (och varför)? Vad är min kommunikativa utmaning i min roll som ledare och chef?
Föredragshållaren är Pontus Christoffersen, 26, retorikkonsult från företaget Snacka snyggt. Han inleder med att berätta att han upptäckt att många av hans åhörare tappar fokus därför att han ser ung ut. Han drar en anekdot från en föreläsning om hur han tacklat någon som ifrågasätt hans kompetens baserat på hans ålder. Jag känner mig tveksam till angreppssättet.
Efter den inledningen vinner han i alla fall ny mark och får oss att ta in hans rekommendationer i vårt ledarskap. En rapp blandning mellan PPT-bilder och övningar oss åhörare emellan, skapade en hyfsad dynamik som håller intresset uppe.
30 % skulle tacka nej till en anställning om den innebar att man måste prata inför publik enligt Pontus. Varför är det något som skrämmer oss? Bordet framför oss blir vår sköld. Den skyddar oss. Så borde det inte vara. Trots att många känner oro för att hålla föredrag är detta inget som lärs ut i skolan, fast det borde.
Konflikträdsla och otydlighet är i en annan undersökning Pontus refererar till, något som vi chefer kämpar med i vår yrkesroll. Samtidigt visar den att medarbetarna rankar det högst att chefer är tydliga och kan ta konflikter.
Han visar oss olika scener som illustrerar typiska samtal mellan kollegor. Scenarier som är relevanta på vilken arbetsplats som helst. Eller för all del hemma. Men jag vill hävda att den största behållningen från de filmer som visades under dagens utbildning var en reklamfilm för danska marknaden för deras TV2.
Filmen visar de fördomar vi har om varandra. Och hur de påverkar oss. Genom att titta på vår bordsgranne i salen ombeds vi gissa vilket parti denne röstade på i senaste valet, vilken musiksmak hen har och vilken hobby? Sedan får vi frågan om hur många rätt vi har? Skulle du klara att göra rätt bedömning baserat på utseendet på den du nyss träffat? Gör ett försök att gissa?
