Medan jag väntar på att få återkoppling på det förslag till program för utbildning av vår externa kundtjänst som jag sänt iväg till jobbet inser jag att jag måste kompensera det faktum att jag knappt varit ute alls på flera dagar. Nu får jag chansen och tar jag den.
Veckan som passerat är den andra sedan jag börjat arbetat hemifrån. Den omorganisation vi inledde i november ställer nu krav på att börja flytta runt medarbetare för att arbeta smartare. Min plats behövs för en annan och när det nu beslutats får jag frågan om jag kan sitta hemma och slutföra mitt projekt. Rent tekniskt finns det inga hinder för att sitta utanför kontoret, så jag nappade på erbjudandet och sitter hemma från den.
Jag har alltså nu ”flyttade hem” och har nu arbetat med att ta fram ett introduktions- och utbildningsprogram för driftsättningen av det nya avtalet. Mitt projekt börjar nu närma sig slutet. Enligt tidplanen ersätts det gamla samarbetsavtalet med ett nytt som ska introduceras för medarbetarna. Bland annat genom ett nytt utbildningsprogram som ingår i mitt uppdrag att ta fram.
Det har sina för- och nackdelar med att arbeta hemifrån. Till fördelarna hör att jag slipper åka till jobbet på morgonen och därifrån på kvällen. Restiden kan istället ägnas åt att arbeta. Den sociala samvaron får jag från morgon-tv och (i veckan) sändningen från partiledardebatten i riksdagen på TV2. Min arbetsställning framför TV:n med datorn i knäet, är väl inte en som skyddsombudet skulle acceptera och det hör till nackdelarna. En annan nackdel är att det blir lite så och så med arbetstiderna.
Arbetet med att ta fram utbildningen har tagit mycket tid och kraft. Speciellt denna vecka då jag suttit vid datorn och skapat powerpoint-bilder under såväl dag- som kvällstid. Men nu är jag i alla fall i slutfasen och programmet har jag har skickat över över till entreprenören inför utbildningsstarten nästa vecka.
Det krävs disciplin för att arbeta hemma och redan före dess att jag ”installerade mig i hemmakontoret” lade jag fast ett schema för hur jag lägger upp varje dag. Dels vad jag ska arbeta med och när dels när jag ska ha lunch. I schemat har jag även lagt in tid för promenader och träning. Schemat sprack redan första veckan. Orsaken är troligtvis den att jag är – och alltid har varit – en tidsoptimist.
Att schemat spricker är ju inte det värsta som kan hända. Men när man inte hinner med fritid och mat kan effekten på sikt få konsekvenser. I väntan på svar från styrgruppen tog jag alltså igår en lunchpromenad. Jag pulsade fram i snön längsmed hela Högbergsgatan och åt lunch på Medborgarplatsen på tillbakavägen. På kvällen lät jag datorn vara och tittade istället på en dokumentär som jag länge tänkt se. Jag såg ”Om jag sätter mig ner så dör jag”, om Dagny, 106 år.
Dagny har i dokumentären blivit erbjuden att bli huvudrollsinnehavare i en kortfilm skapad av en Ålänning. Kortfilmsarbetet blir i sin tur inspelad för SVT. På väg till Åland säger Dagny i att filmen ”kan bli katastrof, det är det värsta som kan hända”. Det får mig att minnas ett annat tillfälle då vi på en konferens (inför att vi ska ta ett viktigt beslut) fick rådet att ställa oss frågan: Vad är det värsta som kan ske?
Om svaret på frågan är att ”det värsta som kan ske är att någon dör”, då ska allt göras för att undvika det. Alla andra konsekvenser som kan uppstå bör kunna hanteras. Tankesättet har jag använt mig av genom en stor del av mitt yrkesliv.
”Vad är det värsta som kan hända”. Alltid när jag numera ska ta ett viktigt beslut så ställer jag mig alltid frågan. Visst kan svaret på frågan ibland landa i att jag målar upp scenarier med konsekvenser som jag inte vill ska ske. Konsekvenser som gör att jag väljer att inte gå vidare. Men jag kan inte minnas någon gång då jag ställts inför ett val som, som konsekvens kan leda till att någon dör.
Konsekvensen av att mitt uppgjorda schema spruckit är inte något som drabbat mig hårt. Jag är van att planera om snabbt och jag har på ”gehör” gjort justeringar i schemat. Vissa uppgifter har fått utgå. Det har också inneburit att jag under veckan inte tagit några ytterligare steg på mitt eget rekryteringsarbete. Inga nya tjänster är sökta, inget CV skrivet och inte heller något putsande på min LinkedIn-profil. Allt detta kan jag i och för sig ta igen. Mindre bra är att det alltså att träning och vettiga luncher uteblivit. I förlängningen kan det få mer omfattande konsekvenser. Det är bara att inse att så kan jag inte ha det.
Utifrån min dagliga uppföljning av hur jag använt tiden har jag ett bra underlag för att till nästa vecka justera schemat och ompröva det jag ska göra och det jag vill hinna med. Jag får då bland annat också ta mig en funderare på om jag fortfarande tror mig hinna med mina utbildningar eller om några av dem får skjutas fram till hösten.
Hur går dina tankar med anledning av mitt inlägg? På vilka grunder tar du avgörande beslut i dina liv? Lämna gärna en kommentar nedan.